Smal, tjock eller smaltjock. Nu är det ju så att det är precis lika illa i bemötandet av en person som ligger i den övre delen av BMI-skalan som den som ligger i den undre delen. Det är olika ord fast med samma nedvärderande innebörd (du ser inte normal ut, men det är finare att ligga i den nedre delen av skalan än den övre, det är bara att titta på hela mode/film/musikindustrin).
Hos läkaren: Det är inte hälsosamt att vara så fet/mager. Det finns en väldigt duktig dietist här på sjukhuset, jag kan skriva ut en remiss. (jag skickar en remiss till tokdoktorn med för du ser ut att behöva all hjälp du kan få)
Familjen: Vi vill ju bara ditt bästa och att du ska vara frisk och glad (läs normalviktig) Ta en kaka/ett salladsblad till.
Vänner: Ska vi äta nåt gott till helgen, vi kunde ju ta en pizza/grönsallad och dricka ett glas vin och kanske se en film/ta en promenad. (jag gör vad som helst bara du äter/slutar äta)
Obekanta: Kolla hur den ser ut, människa skulle behöva äta ett mål mat/låta bli att äta på en månad. (människan måste antingen vara blind eller inte ha en spegel hemma)
På stranden: Kan människan inte ta på sig en tröja för att dölja benknotorna/fettvalkarna, det ser bedrövligt ut. (kan ingen ringa 112 innan människan ramlar död ner av näringsbrist/hjärtinfarkt)
Pojkvännen/flickvännen: Vi skulle kunna börja träna lite och bli lite hälsosamma tillsammans (läs, din spinkiga kropp skulle behöva lite muskler/dina obefintliga muskler syns inte under allt fett)
Exemlen skulle kunna radas upp i all oändlighet men summan är att man blir nästan lika illa bemött av samhället (lite finare dock att vara mager än fet, det är på nåt vis lite mer synd om en som ser sjukligt mager ut än en som är sjukligt fet), alla som inte ligger inom ett BMI på 20-25 får höra med jämna mellanrum att man inte ser "normal" ut och glåporden svider lika mycket om så dom beror på benknotor eller fett.
2 kommentarer:
Så sant, så sant... Jag var överviktig tidigare, med ett BMI över 33. Det var svårt att bli tagen på allvar då, många ignorerade mig i sammanhang där jag borde ha passat väl in.
När jag lessnade på övervikten slutade jag äta överdrivna mängder socker och ersatte de många läskburkarna med vatten eller lättdryck. Två år senare hade jag sakta men säkert gått ner ett antal kilon och landade på BMI 25. Därmed blev omgivningen mycket trevligare mot mig - och jag blev tagen på allvar.
När jag på grund av en tillfällig sjukdom tappade yttterligare vikt och svävade omkring BMI 22 fick jag höra att jag borde "sluta banta" eftersom det var ohälsosamt att "svälta sig". Jag hade aldrig bantat, bara ersatt de värsta onyttigheterna med klokare alternativ.
När jag sedan blev frisk och gick upp till BMI 25 (där jag stabiliserat mig i några år nu) var alla nöjda igen. "Det är så skönt att se dig må bra!" säger vännerna. Detta trots att jag är precis samma människa som tidigare.
Det är ingen enkel värld vi lever i - och jag lider med alla som är naturligt överviktiga eller naturligt smala. Omgivningen har alldeles för lätt för att dra egna slutsatser om saker de inte vet något som helst om...
Det har dock lärt mig att bemöta mina medmänniskor på ett bättre sätt - något som uppskattas enligt dem själva.
Kul att det går bra för dig. Egentligen så ska man inte titta på BMI-tabeller eller vågar, man ska känna efter hur man mår och någon gång ibland kan man kolla av i spegeln att den yttre bilden stämmer överens med den inre, någotsånär i alla fall=)BMI är inget bra mått på övervikt/undervikt, jag kan slå vad om att Magnus Samuelssons (världens starkaste man)BMI skulle landa honom på överviktskliniken i Philadelfia medan en som har 20 i BMI kan vara väldigt överviktig och i dålig kondition.
Skicka en kommentar