Världen förändras tydligen inte så snabbt som man tror. Jag har faktisk blivit nekan chansen till att bli styckarlärling endast på grund av att jag tillhör det "svagare könet" han hade inte sett mig. Efter grundskolan så jobbade jag en sommar i Skellefteå och trivdes så bra att jag bestämde mig för att försöka stanna och ordna mig egen försörjning (om än liten).
Jag lusläste alla jobbannonser både på arbetsförmedlingen och i tidningarna. Till slut så bestämde jag mig för ett antal arbeten som jag skulle kunna tänka mig, alla åt det handgripligare hållet, sen satte jag mig ner och började ringa. Jag kommer inte ihåg dom första, jag fick inget av dom, men det jag kommer väl ihåg var jobbet som slaktarlärling som jag hade sparat till sist. Möjligen hade jag sparat det till sist för att jag egentligen nog tyckte att det var lite äckligt, men jag tog mod till mig och ringde, presenterade mig och sa mitt ärende och... fick ett gapskratt till svar i andra änden.
Efter att personen (han vägde säkert 250kg och stod med blodigt förkläde och en kniv i ena handen och telefonen i den andra) hade roat sig färdigt så svarade han, -lilla gumman, vi hade nog tänkt oss en manlig lärling så du får nog söka en annan mer lämplig plats som passar bättre till flickor. Jag blev så förnärmad att jag blev helt stum, tackade för mig (ingen aning om vad jag tackade för) och lade på luren. Jag hoppas att han ramlade och slog huvudet i slaktbänken när han skrattat färdigt.
Jag fick inte chansen för att jag var flicka och ingenting har egentligen blivit så mycket annorlunda sedan dess och om det har det så har det tydligen inte hunnit ända in i slaktboden. Jag fick snällt åka hem och fortsätta en gymnasieutbildning i ett mer lämpligt ämne för flickor. Att jag är glad idag över att jag inte fick jobbet är en helt annan femma, allt har nog en mening i alla fall fast man inte förstår det just då.
1 kommentar:
Vad i? Vilken buffel.
Skicka en kommentar